Gott lidande

Den sortens lidande man talar om när man talar om cykling eller löpning är förstås där och den är påtaglig. Men den är också god. Den är ju ett av skälen till varför många människor håller på med idrotter som utmanar deras fysiska förmågor så mycket. Med dem räknas även in de mer glamourösa idrottarna som Christian Olsson eller norska Geir Moen som gillar idrottens effekter på det yttre. Till fina muskler ordnar de vita tänder och diamanter i öronen. Tannbleking hjemme er greit, skulle norrmannen säga. Men i grunden är det ett så kallat gott lidande som kan klä känslan av glädje och tillfredsställelse i fysisk utmattning.

Skön när det gör ont

När man ser Armstrong eller Selassie på lidandets yttre gräns ser de som allra mest levande ut. Det ser nästan ur som att de är hemma när kroppen värker som värst. Armstrong har till och med beskrivit smärtan vid fysisk prestation som en belöning. Han känner precis som draghundar framför spannet att det är i rörelse kroppen ska vara. Man kan nästan utröna en sorts romantisk inställning till att våra kroppar precis som djurens är starkt sammankopplade till ett syfte. Man kan känna sig hängig och trött i så många delar av vardagen. Men hur seg man än är så kan det faktiskt ofta botas med att blodet sätts i rörelse i kroppen. Hormoner forsar i kroppen och musklerna och hjärnan genomblöds med syrerikt blod. Det är inte lidande som är idrottens kärna, det är återgången till kroppens urtillstånd.

Inte bara själen kan vara snygg vältrimmad

Träning har på senare år blivit alltmer förknippat med hälsa. Åtminstone i det offentliga samtalet där duktighetskulturen genomsyrar varje debatt. Idrott och dess positiva effekter på folkhälsan är en front som går starkt framåt i Sverige. Antalet startande i diverse långlopp för både löpning och skidor har ökat lavinartat på sista tiden. Alla ska idrotta. Varenda kotte har snart ett gym-kort eller en cykel. Det enda fenomen som kan matcha hälso-boomen är kändiskulturen och skönhetsbranschen. Ideal förr i tiden kanske var skeva. Emellertid var de raka och generaliserande. Att man skulle träna och sköta hälsan är inget nytt fenomen. Det märks på hur dagens ideal verkar dra åt olika håll. Dels är det diskursens ideal. Det korrekta och hälsosamma idealet. Där huvudidén är att man ska må bra. Där träning enkom är för hälsan. Den som säger att han eller hon tränar för att bli snygg och få rutor på magen eller liknande, är upprörande och inkorrekta. Trots detta är det outtalade idealet, det som uttalas av folksjälens undermedvetna och underblåses av mediala bilder. Man ska vara snygg och vältränad för att vara lyckad. Den inre perfektionen representerar den yttre.

Det ska vara ok att vara stolt över sin kropp. Inte bara när man är ”big and beautiful”. Det är inget att skämmas för om man är vältrimmad. Är man tillräckligt vältränad får man även ett schysst självförtroende. Om någon vän någon gång skulle behöva vacker inredning med granit eller marmor är det ju bara att ta av sig kläderna och slå en pose. Skämt åsido. Man kan se på det baklänges. Att vara snygg och vältränad ger ju alla förutsättningar att ha en god inre hälsa.