Inte bara själen kan vara snygg vältrimmad

Träning har på senare år blivit alltmer förknippat med hälsa. Åtminstone i det offentliga samtalet där duktighetskulturen genomsyrar varje debatt. Idrott och dess positiva effekter på folkhälsan är en front som går starkt framåt i Sverige. Antalet startande i diverse långlopp för både löpning och skidor har ökat lavinartat på sista tiden. Alla ska idrotta. Varenda kotte har snart ett gym-kort eller en cykel. Det enda fenomen som kan matcha hälso-boomen är kändiskulturen och skönhetsbranschen. Ideal förr i tiden kanske var skeva. Emellertid var de raka och generaliserande. Att man skulle träna och sköta hälsan är inget nytt fenomen. Det märks på hur dagens ideal verkar dra åt olika håll. Dels är det diskursens ideal. Det korrekta och hälsosamma idealet. Där huvudidén är att man ska må bra. Där träning enkom är för hälsan. Den som säger att han eller hon tränar för att bli snygg och få rutor på magen eller liknande, är upprörande och inkorrekta. Trots detta är det outtalade idealet, det som uttalas av folksjälens undermedvetna och underblåses av mediala bilder. Man ska vara snygg och vältränad för att vara lyckad. Den inre perfektionen representerar den yttre.

Det ska vara ok att vara stolt över sin kropp. Inte bara när man är ”big and beautiful”. Det är inget att skämmas för om man är vältrimmad. Är man tillräckligt vältränad får man även ett schysst självförtroende. Om någon vän någon gång skulle behöva vacker inredning med granit eller marmor är det ju bara att ta av sig kläderna och slå en pose. Skämt åsido. Man kan se på det baklänges. Att vara snygg och vältränad ger ju alla förutsättningar att ha en god inre hälsa.